Folklig modedräkt – nya perspektiv på vår dräktkultur

När svenska, och för all del även norska, dräktforskare fördjupat sig i bondesamhällets dräktkultur, har det uteslutande handlat om folkdräkter – kläder med lokala särdrag – en företeelse som faktiskt varit marginell i vår kulturhistoria. Det är inte svårt att finna förklaringen till detta synsätt. I Sverige, liksom i Europa i övrigt, lyftes folkkulturen fram vid 1800-talets senare del för att betona den nationella särarten och det är tydligt att de exotiska dragen stod högt i kurs. Bland många andra kulturyttringar, såväl materiella som andliga, tilldrog sig de särpräglade folkdräkterna särskilt stor uppmärksamhet. 

Det ansågs angeläget att utforska folkdräkten och i detta omvälvande skede, när industrialismen stod för dörren, kulminerade intresset för att «rädda» det hotade bondesamhället. Allmogens dräkter blev nu ett viktigt instrument i tidens strävanden «att skildra svenska folkets kultur-utveckling».

Termen som saknades idag ser vi på historien och kulturarvet med andra ögon. Vi vet att folkdräktsområdena varit ganska få och att den vanligaste formen av klädedräkt på landsbygden var en anpassad variant av den kontinentala modedräkten. Efter många år har äntligen termen folklig modedräkt vunnit gehör.

Tid att «söma» (nålbinda) på en vante i väntan på kyrkskjutsen. Värmande storschal av yllemuslin med tryckt persiskt mönster.

Psalmbok inlindad i näsduk och kyrkbukett med luktkryddor (salvia, isop och munkrenfana).

Kyrkklädd med rutigt sidenhalskläde med gles påknuten frans och stärkt, formpressat stycke av spetsar under den lilla bindmössan.

Bindmössa av siden med nackrosett och spetsstycke. Storschal med tryckt mönster.

Med begreppet folklig modedräkt avser vi idag människors tämligen likformiga sätt att klä sig på landsbygden i det förindustriella samhället. Kläderna var inte i någon högre grad präglade av lokala kulturförhållanden, däremot av tidens trender och det rådande modet. Till skillnad från den borgerliga modedräkten användes till stor del hemproducerade material som linne, vadmal, halv-ylletyger och skinn. Vissa plagg som var bundna till äldre tradition dröjde länge kvar i kvinnodräkten, till exempel förkläden, hals-kläden, huvudkläden och bindmössor.

Modemedvetenheten på landsbygden sti-mulerades av rörlighet, interaktion med olika sociala grupper och en öppen attityd till nyheter och förändringar. Många aktörer bidrog till det folkliga modets utformning. En nyckelroll hade givetvis de ambulerande skräddarna. Med erfarenhet av uppdrag i olika sociala miljöer och kännedom om de moderna snitten kunde de förvandla de hemvävda tygerna till aktuella modeplagg i tidens smak.

Andra förmedlare av modetrender var kringresande försäljare, militärer, prästfamiljen – i synnerhet prästfrun, eller någon annan ståndsperson som var verksam i socknen. Borgerliga bönder Under 1800-talet närmade sig den folkliga dräkten den borgerliga förebilden på ett påtagligt sätt. Empiremodet fick snabbt genomslag på många håll och utmärkande för detta skede var klänningen med hög midje-linje för kvinnornas del och för männen långbyxor och jackor i kostymliknande kombinationer.

Flosshatt
Brodert lue

Bindmössa av randigt siden med tambursömsbroderi i färger.

Klädkammare

Det var i klädkammaren man tog på sig de fina kyrkkläderna som hängde på stänger i taket och på väggarna. Här förvarades också textilberedningsredskap och hemtextilier av olika slag.

Detalj av väggmålning av bygdemålaren Hans Wikström 1824, i en av stugorna på Disagården. Konstnären kommenterar dräkten i en text: «Sveriges flickor aflade denna klädning år 1795. Men jag behåller den gammalmodiga till åminnelse.»

Empirestil

Folklig modedräkt i empirestil från 1800-talets början. Ytterplagget är en stor, kvadratisk «äkta schal» av finaste ull med invävt persiskt mönster.

Men det var framför allt under nyrokokoepoken, ca. 1840-1870, som de borgerliga modetrenderna fick ett genombrott. De tidigare åtskilda delarna liv och kjol hade nu förenats till ett sammanhängande plagg. En karaktäristisk modell influerad av borgarkvinnornas modeklänningar blev en favorit bland landsbygdens kvinnor. Klänningsliven var täta i halsringningen och hårt inprovade för att forma kroppen. «Livet satt hårt åt, dom unga häkta så hårt dom kunde dom», berättar en kvinna i en folklivsuppteckning. et var i synnerhet den vida kjolen som gav klänningsmodellen dess karaktär.

Medan man i borgerliga kretsar talade om kjolens «tehuvssiluett», liknade bondkvinnorna modellen vid bikupor av halm. Krinolinställning under kjolen hörde det borgerliga modet till, kvinnorna på landet avstod i regel från denna opraktiska modenyck. Dock inte alla, 1865 klagade en provinsialläkare på att man «efterapar moderna i hufvudstaden, och krinolinen är här lika oumbärlig för de förnäma damerna, som för pigan och statkarlshustrun».

Folklig modedräkt

Klänning från 1800-talets senare del av rutig yllemuslin som tillhört en torparhustru. Upplandsmuseet.

Folklig modedräkt

Storschal av ylle över ett halskläde av tunt mönstervävt bomullstyg.

Folklig modedräkt

Empireklänning av rödrandigt bomullstyg efter original på Nordiska museet från Estuna i Uppland. Förkläde med mycket vidd av mönster- vävt bomullstyg. Bindmössa med tambursömsbroderi, nackrosett och spetsstycke.

Folklig modedräkt

Eric Persson med maka Katarina Christina i folkliga modedräkter, 1860-talet. Björklinge, Uppland.

Klänningstygerna vävde kvinnorna själva. Halvylletyg med inslag av ullgarn och varp av lingarn, senare bomullsgarn, var epokens dominerande kvalitet. Färgskalan var livlig, mustig och kontrastrik, nu hade man tillgång till syntetiska färger som snabbt blev populära. De storrutiga klänningstygerna blev särskilt populära. Ett folkligt modedrag var att accentuera rutningarnas horisontala linje, vilket väl överensstämde med den effekt som borgarkvinnorna eftersträvade med tidens volangprydda kjolar. 1800-talets klänningar får här stå som ett tydligt exempel på det folkliga modets uttryck.

En nyrokokoklänning från Mellan-Sverige skiljer sig inte från motsvarande plagg i norra eller södra Sverige. Det är alltså inte traktens lokala kulturförhållande som präglat kläderna utan tidens trender!  Vi kan avslutningsvis konstatera att Nordiska museet i sin nyproducerade bas-utställning Modemakt – 300 år av kläder, tonat ned exponeringen av «genuina folkdräkter» och i stället låtit den folkliga dräktkulturen representeras av modebetonade kläder av den typ som beskrivs här i artikeln och som historiskt sett varit den vanligast förekommande i Sverige.

Håkan Liby

Ønsker du å lese mer om draktene fra Uppland, anbefaler vi Håkan Libys bok: Kläderna gör upplänningen Folkligt mode - tradition och trender Håkan Liby, Upplandsmuseet. 1997. Antall sider: 128. Format: 20,5 x 27,5 cm. Svensk tekst.

I Bärbystugan från norra Uppland finns ett festrum med väggmålningar gjorda av Hans Wikström 1824. I bakgrunden syns Karl XII. Elisabeth i svart allvarsam kyrkklädsel. Nyrokokoklänning av kläde, förkläde av sidentaft, bindmössa och halskläde av siden.

På väg till kyrkan i Gamla Uppsala, i bakgrunden klockstapeln intill kyrkan. Genomgående svarta kläder som hade hög status och slog igenom i den folkliga modedräkten under 1800-talets andra hälft. Likheterna med det borgerliga modet är påfallande.

En fläkt från Jane Austins tid. Så här kunde den folkliga modedräkten se ut när empiremodet var förhärskande i början av 1800-talet. Jakobsberg är namnet på en malmgård som låg vid Hornstull i Stockholm. Därifrån kommer denna byggnad som är uppförd i slutet av 1600-talet. Med sin speciella takform, så kallat säteritak, och sin färg- sättning är byggnaden mycket representativ för sin tids högreståndsbyggnader. Malmgårdarna var ett slags lantgårdar anlagda av stadens förmögna borgare i utkanten av de större städerna dit de flyttade på sommaren. Där hade man både nyttoodlingar och prydnads-trädgårdar. På Skansen utgör Jakobsberg och Hazeliushuset en del av en tänkt malmgård. (Informasjon hentet fra Skansens hjemmesider.)

Handlekurv

Handlekurven er tom